Avsnitt 2: Överbelastningsskador

Överbelastningsskador uppstår när belastningen över tid blir större än vad kroppens strukturer tål. Det kan inträffa när  

• träningen haft för hög intensitet 
• träningen har stegrats för snabbt  
• träningsmängden blivit för stor.  

Det sker ofta vid repetitiva och ensidiga återkommande moment som sliter på samma ställen. Överbelastningsskador kan liknas vid ett skavsår – inne i kroppen. Andra faktorer som kan spela in och öka risken för överbelastningsskador är brist på återhämtning som dålig sömn eller otillräckligt kostintag.  

En akut skada som inte tas om hand på rätt sätt kan övergå i en belastningsskada. Även det omvända kan ske – en överbelastning kan också resultera i en akut skada, då vävnaden försvagats under en längre tid.  

Överbelastningsskador uppkommer ofta nära lederna där muskelsenorna fäster in mot skelettet. Ett exempel på det är Mb Schlatter/hopparknä. Då blir lårmuskelns sena som fäster under knät irriterad, genom repetitiv och för hög belastning.  

I anslutning till lederna finns också tillväxtzonerna som är extra känsliga i tillväxtperioder. De kan skadas av kompression (krafter som pressar ihop benet i dess längdriktning) och skjuvkrafter (krafter från sidan), som uppstår exempelvis vid landningar eller riktningsförändringar. Smärtan kan upplevas lite svårdefinierad, vara djup och dov och svår att känna med handen utanpå.  

Tillväxtzonerna sluter sig generellt sett i ordningen från fötterna och upp mot bålen. Därför dyker hälbesvär ofta upp först hos unga idrottare, där Severs häl är ett annat vanligt bekymmer hos unga aktiva inom gymnastiken. Severs häl orsakas av besvär vid tillväxtzonen i hälbenet. Ryggens tillväxtzoner är bland de sista att sluta sig och kan ske ända upp mot 25 års ålder.  

Stressfraktur i ländryggen är också en slags överbelastningsskada och är vanligast vid 14–15 års ålder. Det är en diagnos som ofta missas i vården. Den läker ut om du vilar helt från gymnastik i tre månader och sedan gradvis stegrar belastningen i träningen i ytterligare tre–fyra månader.  

Det är viktigt att ta skador på tillväxtzonerna på allvar, eftersom de kan vara svåra att reparera senare under idrottskarriären.